vad man inte får säga om manlighet...
När jag var liten (2000 före kristus), skulle alla tjejer gå i rosa tyll, ha långt hår och uppföra sig väl. Jag var längst i klassen, tyckte om svärd och min mamma klippte av mig allt hår för att jag aldrig ville kamma det. Så uppstod det som idag är jag.
Längst bak i klassen av 40 stycken elever där vi alla var tvunga att sitta med händerna på bänkarna, satt en spinkig sak och drömde om Conan Barbaren. Jag skulle bli som hans Belít, piratprinsessan som hade sitt eget skepp och tog vad hon ville. Det var bara det att jag saknade mina två framtänder, var lika lång som den längsta killen, min pappa var från Panamá och min mamma var svensk.
Ingen ville leka med mig. Min besättning var reducerad till min bästa vän Sergio. Vi kunde leka vad som helst, han till och med slogs med mig. En dag uppenbarade sig sanningen om varför.
Vi var hemma hos hans morfar, en bitter man smal som ett skelett och som alltid bar sin basker som om den satt fast hos honom. Det var en påminnelse om han hade fått överleva den spanska inbördeskriget och inte hans vänner, sa han till mig. Jag tog fram min röda basker och hans ögon lyste upp. "Det här är en sann vän Sergio, henne ska du vara rädd om"
Sergio min vän bara tittade ner i kakfatet och muttrade "Nanna är ingen tjej. Killar leker inte med tjejer då är dom bögar". Min själ förfrös och hela rummet föll över mig.
Morfarn reste sig upp, gick tvärs över rummet och tog ner ett gulnat foto från väggen. "Den här hade mer huevos (ballar) än alla vi andra. Och i så fall är jag ett äkta bög".
På fotot syntes en ung rultig kvinna med plirriga ögon omgärdat av tunna ynglingar i ljusa militärkläder.
När vi tog farväl av morfarn lite senare klappade han mig på axel och muttrade något om att vara en modig kamrat. Sergio teg hela vägen hem till mig. Väl framme sträckte han fram handen och sa "vi är kamrater men inte på skolan".
Nej vi fortsatte inte att leka ihop i skolan, han blev mer och mer en fotbollskille som spottade i marken och skrattade högt. Mitt hår växte och likaså killarnas intresse för mig som tjej. Innan vi flyttade från Barcelona som elva-åring hade jag haft min första pojkvän, mina första höga klackar och min första känsla av att världen var bra jävla liten...
Jag vet inte vad som hände med Sergio men jag har fortsatt att drömma och leva som en piratdrottning.
Det är därför jag antog utmaningen om att göra Othello, för jag har alltid undrat vad det är man inte får säga om manlighet och vad som gör att vi tror att vi behöver könsroller. Vad tror du?
Kommentarer
Trackback
