Många rädslor, mannen.

Mansrollen. Oj oj oj. Vad många tankar. Och många rädslor. Jag har själv växt upp med mest kvinnor runt omkring mig. Systrar. Tjejkompisar. Sen jag var liten har kanske en tiondel av mina vänner varit män. Eller pojkar var vi väl då. Det var jag som sov under det rosa täcket och min syster under det blå. Det var mest med kvinnorna jag identifierade mig, och så är det även idag. Att lära känna kvinnor är enkelt. Det bara flyter, jag är den jag är och det är oftast uppskattat. Men när jag lär känna män är jag mer tassande.

 

Dels dömer jag män så lätt, placerar in dem i machofacket eller bögfacket eller nördfacket eller någon annat fack. Men framför allt är jag själv rädd för att bli dömd, för att själv bli inplacerad i något av de där facken. När jag var tonåring var jag rädd för att bli uppfattad som pojken med gitarren som skulle charma flickorna bara för att det var han som hade gitarren. Så jag slutade spela gitarr. Jag var rädd för att vara våldtäktsmannen. Rädd för att vara feministen som är feminist för att få tjejer. Rädd för att folk skulle tro att jag var bög. Och livrädd för att vara en grabbig grabb.

 

Självklart är jag fortfarande rädd. Men också modig. För jag trevar mig fram. Utforskar nya världar. Jag har inga problem att gå in på en gayklubb, och kan också flirta med killar även om jag definierar mig som heterosexuell. Jag vill gärna utmana min egen homofobi (för visst har jag en sådan, jag var ju tvungen att definiera mig som heterosexuell i förra meningen). Och jag vågar lära känna killar som identifierar sig starkt med en mer traditionell mansroll. Grabbar är också människor och kan också känna kärlek. Men de är mer rädda för att visa sig sårbara, antar jag.

 

Som skådespelare gäller det att våga släppa rädslan för männen inom mig. Det gäller att våga vara en testosteronstinn alfahanne eller en sårbar och osäker pojke. Och det är så häftigt att inse att alla de där rollerna finns någonstans i mig. Eller ett frö till dem. Och även snälla jag kan vara hänsynslös, elak, okontrollerad. Det är läskigt, men det ger mig en kick att få vara så förbannad och orättvis på scenen att jag märker hur de andra ryggar tillbaka. På scenen. Sen, när jag kliver av, vill jag ha kärlek.

/Magnus L


Kommentarer
Postat av: A.J.

det var bra skrivet Magnus.

2010-11-15 @ 16:29:12
Postat av: GuacamoleCarlos

Åh vilket bra inlägg!! Gillar det STARKT!!!!!

2010-11-15 @ 23:21:55
Postat av: Atalanta

Äntligen en man som är stark nog att vara sårbar!

2010-11-17 @ 15:24:16
Postat av: Magnus L

Tack, finisar!

2010-11-17 @ 21:17:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0