othelloidealmannen

FRÅN:

MARTIN ÄR 34 ÅR, VÄXT UPP I SVERIGE MEN KALLAR SIG ARGENTINARE OCH PENDLAR MELLA SINA TVÅ HEMÄNDER SOM EN SANN SVENNE HAN ÄR...

Min dotter vill döda mig

Jag och min dotter spelar det våldsamma
krigsspelet Counterstrike mot varandra.
Jag tillhör säkerhetsstyrkorna, hon vill vara terrorist.

- Pappa... vänd dig om!, skriker hon från sitt rum.

Jag vänder mig snabbt om och där står hon,
tillfälligt utklädd till taliban.

Hon siktar på mig med en israelisk Uzi.
Jag lyfter min Beretta, jag skulle hinna skjuta. '
Men jag tvekar en bråkdels sekund för länge.

Det är inte lätt att döda sin dotter, inte ens på låtsas, 
för jag vet att någonstans bakom den skäggiga och 
hårda ytan finns ett barn med växtvärk.

En liten tjej som vill bli kramad.

Jag hinner inte tänka längre, för det smäller till i knäskålen.
Det gör inte ont, inte i kroppen i alla fall. 
Jag vinglar till och tappar siktet.

- Muahahaha, hör jag hennes djävulska skratt.
Hon kommer inte tveka, jag förstår det nu.

Vad är det hon ser i kikarsiktet?
En självisk pappa som åker till Sverige och 
lämnar henne flera månader om året?

Varje skott har ett budskap och hon har så mycket 
att säga att ammunitionen tar slut.

Hon tvekar, växlar mellan olika vapen.
En stor Rambokniv. En pistol. En handgranat.
Hur vill hon döda mig?
Jag skulle vilja fråga henne vad jag gjort fel,
vad jag kan göra annorlunda men hon vill inte prata.
Inte ikväll.
Ikväll tror hon på stålets tysta diplomati.

Jag minns när hon föddes. Hon var liten, rynkig och blålila.
Navelsträngen hade snört sig fast runt halsen tre varv
och hon var nära att kvävas.
Och jag med henne för jag insåg att det kan finnas liv efter döden
men aldrig liv efter henne.

Det hade inträffat en revolution inom mig. 
En kopernikansk revolution.
Jag hade slutat vara den strålande stjärnan allt kretsar kring.

Jag, Solguden, abdikerade och hon överlevde
och sedan dess är jag en kravlös tjänare, 
en satellit i en elliptisk bana 
kring henne som nu 
slutligen bestämmer sig för kniven.

Såklart. 
Ett bra val.

Hon vill hålla döden i koppel, dra ut på det, 
se mitt ansiktsuttryck inför dödens gläfsande käft.
Hon skrattar hysteriskt, som den elaka dockan Chucky, 
medan mitt liv rinner ut i nedre bildkant.

Då och då stänker det blod 
och jag hoppas att det bara är mitt.

Det sista jag hinner tänka på innan hon släpper kopplet helt
är att imorgon kväll

då jävlar

ska vi läsa en bok istället.

---------

NANNA:

FUNDERA PÅ ERA FÄDRAR, NI ÄR NÅGONS SON OCH EN DAG BLIR NI FAR TILL EN HELT NY MÄNNISKA... VILL NI VARA SOM ERA FÄDRAR? ELLER SÖKER NI EFTER NÅGOT EGET? TROR NI ATT MARTIN ÄR OCH/ELLER VILL VARA SOM SIN FAR? VARFÖR BLIR DET SÅ, HUR UNDVIKER VI DET? HUR LÅNGT MÅSTE VI GÅ FÖR ATT HITTA OSS SJÄLVA?