Var så slut i fredags att jag bestämde mig för att titta på något som inte krävde så hjärnverksamhet. Därför valde jag en amerikansk film. Hmmm... borde ha vetat bättre. The clash of the titans är ingen film jag har blivit rekommenderad men eftersom jag älskar historia och kan min grekiska mytologin tänkte jag "vad fan jag ger det en chans". Det som aktiverade min uttröttade hjärna var att jag redan från början retade mig på mansbilden och dess rollen. Gud vad jag tycker synd om er killar! Om sisådär 10-20 år kommer framtidens 20-åringar att titta på dessa filmer och storögda fråga er "trodde ni att det här var manligt!?".
Othello-grabbarna kommer då att med stolthet kunna säga "ja vi trodde det men insåg att vi blev lurade så därför började vi ställa frågor".
För är det inte rätt tjatigt och ointressant med den där gamla bilden av Mannen som Hjälten som gör, tänker och ser ut alldeles rätt? Man har lust att skrika till Hollywood "Guuuud, kom igen vi är på 2000-talet, släpp Charlton Heston, och Charles Bronson men också Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone!
För om man har dessa gubbar och deras kopior som ideal innebär att ni killar tycker och tänker att Mannen är en mördare, en dödsmaskin med rätt att hämnas och förstöra, att våldta och förnedra. Är det en sån roll ni vill ha? Man kan inte äta utan att bajsa, med andra ord om ni vill vara macho-män som är det konsekvensen att ni säger ja till att vara just mördare och våldtäksmän...
Tur att ni har börjat ifrågasätta både Hollywoods lögner och era egna. Annars skulle ni skämmas när era barn frågar er varför ni lät er bli lurade utan att inse det!
Här kommer det en bit av en artikel från Svenska Dagbladet skrivet av Mattias Oscarsson:
Vi backar bandet till 80-talet, årtiondet då Stallone, Lundgren, Schwarzenegger och Willis fick sina genombrott.
Kallt krig och högervindar i USA. Samtidigt drog en fitnessvåg fram och bodybuilding blev en smärre folkrörelse. Det var upplagt för en ny manlig filmstjärna – ditintills förpassad till B-filmsträsket – att ta plats mitt på scenen: den groteskt steroiduppumpade vita muskelmannen som lät nävarna sköta snacket.
Rambo gav igen för Vietnamkriget genom att sätta skräck i sydostasiater. Rocky knockade sovjetiska boxare och draperade sig i stjärnbaneret. Och John Matrix i ”Commando” slaktade en hel sydamerikansk armé till ljudet av ekande synthtrummor – av rent privata skäl, dock.
Den breda publiken – läs: amerikansk arbetarklass – älskade dessa hjältar som var den perfekta kombinationen av monster och manlig pinuppa.
All världens intellektuella fick däremot moralpanik. De nya hjältarna sågs som ett förkroppsligande av Reaganårens konservatism och patriotism, en backlash för radikalismen och feminismen under 70-talet.
– Hjältarna sa något om tidsandan på 80-talet, något om problemen som arbetarklassen brottades med. Idag står det för något annat, de är närmast parodier, eller pastischer på sig själva, säger den brittiska filmprofessornYvonne Tasker.
Amerikansk white trash behövde en italienare och en österrikisk mördarmaskin för att må bra... Identifierar ni er med dem (med vita, fattiga och outbildade amerikanare)? Är det så ni vill se på er själva grabbar?
